Vid Ansager Mølle står man vid ett litet stycke teknikhistoria, som började med vattnet i Ansager Å. Här kopplades den gamla kvarnen till stadens första elektricitetsverk, och energin kom inte från ett avlägset kraftverk, utan från den uppdämda ån precis vid byggnaderna.
Platsen upplevs i dag bäst utifrån. De gamla byggnaderna finns kvar, och man kan läsa platsen som ett möte mellan kvarn, turbinhus och den å som en gång drev maskineriet. Det är inte ett museum med öppna salar, utan en plats där murverk, vattendrag och lokal hågkomst fortfarande hör ihop.
När planerna på ström kom till Ansager var inte alla övertygade. En äldre man ska ha sagt att de påstod att man kunde “må så stærkt ned’ o æ møl”, så att det kunde lysa uppe i staden – men det trodde han nu inte. Skepsisen säger nästan lika mycket som tekniken: elektriskt ljus lät som något man måste se innan man kunde tro på det.
Kvarnen hade redan haft flera roller innan den blev en del av elverkshistorien. Korn, mejeri, bränneri, ström och senare annan användning har avlöst varandra här. Det mest ovanliga spåret är kanske just kontrasten mellan den gamla vattenkraften och de moderna ledningarna som förde in “ljuset” under taken i Ansagers hus.
På fotot står elverksföreståndare E. Birk Pedersen vid Ansager Elværks första dieselmotor: en B&W-maskin från 1912 på 80 hk, uppsatt 1929 i ett nytt maskinrum.
Den markerar ett skifte i elverkets historia. De två vattenturbinerna från 1921 levererade sammanlagt 43 hk, men stadens förbrukning växte ifrån dem. År 1952 körde verket med tre dieselmotorer och två vattenturbiner samtidigt.
I 1964 stängde Ansager Elværk efter 57 år som lokal elleverantör vid kvarnen. Problemet var inte bara priset. Hushåll och industri fick fler maskiner, och de krävde växelström, medan de små lokala verken hörde till en äldre försörjningsform.
En tid kunde omformare bygga bro från lik- till växelspänning, men utvecklingen pekade mot större system. Det gamla verket slutade som en lokal slutpunkt för den ström som en gång började i åns kraft.
